Med anledning av debatten om statliga stödpaket till svensk bilindustri skriver Andreas Bergh 12 januari:
Frågan om huruvida statliga stöd alltid är fel, påminner en smula om frågan om det alltid är fel att ljuga: Det finns tillfälle då det går vägen – men det är ändå en bra tumregel att låta bli.
Bergh ser helst en passiv stat, vars uppgift det är att stå som garant för spelreglerna på marknaden. Jag vill också gärna slippa se svenska staten gå in och rädda storindustrier som hamnat i trångmål. Men jag reagerade lite på denna distinktion mellan staten som passiv och aktiv.
Vad jag tycker saknas i resonemanget är att både samhället och marknaden utvecklas. Spelreglerna är satta med vissa mål i sikte – att ha en hög sysselsättningsnivå exempelvis. Medlen för att uppnå målen måste utvecklas i takt med att förutsättningarna ändras.
Jag tror, på det hela taget, att det vore ett misstag att gå in med statligt stöd i svensk bilindustri, men det hindrar inte mig från att tycka att staten har varit för passiv. Förutsättningarna för vår anställningstrygghet har förändrats i och med globaliseringen, förändrade attityder på arbetsmarknaden, och så vidare. Jag hade gärna sett en grad av aktivitet ifrån en uppmärksam stat, som såg behovet av att ändra spelreglerna långt tidigare. Magnus Henrekson skrev i en debattartikel i DN 11 januari, om hur Lagen om anställningsskydd inte fungerar idag som den gjorde på 70-talet:
Det är en produkt av en svunnen tid med lägre dynamik på arbetsmarknaden. Att knyta den enskildes anställningstrygghet till antalet tjänsteår hos den nuvarande arbetsgivaren tedde sig kanske naturligt när Las infördes 1974. Men systemet levererar inte längre vad som var tänkt. I 90-95 procent av fallen frångås turordningsreglerna. Tryggheten under Las är alltså en ren chimär.
Kunde man inte önska att staten hade varit lite mer aktiv och successivt anpassat spelreglerna så att de bättre avspeglade dagens förutsättningar? Kanske hade vi då haft en tryggare ställning på arbetsmarknaden – inte genom att vara garanterade att ha jobbet kvar, utan genom att veta att vi reder oss om vi blir av med jobbet. Då hade det heller inte varit lika aktuellt med akuta åtgärder för att rädda bilindustrin.
En aktiv eller passiv stat
Med anledning av debatten om statliga stödpaket till svensk bilindustri skriver Andreas Bergh 12 januari:
Bergh ser helst en passiv stat, vars uppgift det är att stå som garant för spelreglerna på marknaden. Jag vill också gärna slippa se svenska staten gå in och rädda storindustrier som hamnat i trångmål. Men jag reagerade lite på denna distinktion mellan staten som passiv och aktiv.
Vad jag tycker saknas i resonemanget är att både samhället och marknaden utvecklas. Spelreglerna är satta med vissa mål i sikte – att ha en hög sysselsättningsnivå exempelvis. Medlen för att uppnå målen måste utvecklas i takt med att förutsättningarna ändras.
Jag tror, på det hela taget, att det vore ett misstag att gå in med statligt stöd i svensk bilindustri, men det hindrar inte mig från att tycka att staten har varit för passiv. Förutsättningarna för vår anställningstrygghet har förändrats i och med globaliseringen, förändrade attityder på arbetsmarknaden, och så vidare. Jag hade gärna sett en grad av aktivitet ifrån en uppmärksam stat, som såg behovet av att ändra spelreglerna långt tidigare. Magnus Henrekson skrev i en debattartikel i DN 11 januari, om hur Lagen om anställningsskydd inte fungerar idag som den gjorde på 70-talet:
Kunde man inte önska att staten hade varit lite mer aktiv och successivt anpassat spelreglerna så att de bättre avspeglade dagens förutsättningar? Kanske hade vi då haft en tryggare ställning på arbetsmarknaden – inte genom att vara garanterade att ha jobbet kvar, utan genom att veta att vi reder oss om vi blir av med jobbet. Då hade det heller inte varit lika aktuellt med akuta åtgärder för att rädda bilindustrin.