Regeringens finanspolitiska stimulanspaket är för litet. Vi borde och kan satsa stort på investeringar i offentlig infrastruktur och på att omstrukturera vår arbetsmarknad så att inte lika många är anställda i sårbara storindustrier (läs: bilindustri). Det tycker i alla fall jag, men det betyder inte att alla håller med mig. Nils Lundgren – Junilistans förre partiledare, EU-parlamentariker och före detta chefsekonom på Nordbanken – har motsatt åsikt:
Finansministern har medvetet presenterat ett svagt stimulanspaket. De räknar med ett produktionsbortfall på 120 miljarder, men skjuter bara till 8 miljarder i finanspolitiska åtgärder. Nils Lundgren skriver:
Finansministern menar alltså att effekten av de nu föreslagna åtgärderna inte skall mätas genom att räkna antalet miljarder, ty då är det förvisso en droppe i havet. Han hävdar att breda finanspolitiska stimulanser inte är effektiva på grund av de s k multiplikatoreffekterna numera är små, oftast långt under ett.
Ja, de så kallade multiplikatoreffekterna kanske numera är små – om man bara ser till nationella insatser och nationella effekter. En del av insatserna “läcker ut” när vi importerar ifrån andra länder, eller semestrar utomlands, och stimulerar istället andra länders ekonomier. Problemet är bara att det här snäva perspektivet bland nationella politiker leder till ett slags fångens dilemma (det finns säkert andra spelteoretiska modeller som fångar situationen betydligt bättre). Om politiker i alla länder tänker så här så förlorar vi alla på det. Om alla politiker är beredda att satsa för att ta oss ur krisen har vi alla att vinna på det.
Låt säga att hälften av Sveriges import och export består av handel inom EU. Om EU-länderna då kan komma överens om en nivå på stimulanspaketen kan vi alla åtnjuta en högre multiplikatoreffekt. Våra satsningar läcker ut och stimulerar Tyskland och Polen, men samtidigt ser vi effekten av de tyska och polska åtgärderna. För att nå överenskommelsen får det inte vara för stor risk för free-riders, vi måste nationellt kunna räkna med effekten av de andras stimulanspaket när vi planerar vårt.
Det är nedslående att läsa att finansministern, med det nyligen presenterade paketet, räknar med att nästan nå upp till de 1,5 % av BNP som EU-länderna kom överens om att stimulera sina respektive ekonomier. Våra satsningar (och då inkluderas finanspolitiska åtgärder som budgeterades innan finanskrisen hade kommit upp på agendan) uppgår till 1,3 % av BNP.
Anders Borg fegar, gör krisen längre än den behöver vara, och gör samtidigt Sverige till en europeisk free-rider lagom till det svenska ordförandeskapet.
Vad vi behöver är lite internationell solidaritet!
Internationell solidaritet
Regeringens finanspolitiska stimulanspaket är för litet. Vi borde och kan satsa stort på investeringar i offentlig infrastruktur och på att omstrukturera vår arbetsmarknad så att inte lika många är anställda i sårbara storindustrier (läs: bilindustri). Det tycker i alla fall jag, men det betyder inte att alla håller med mig. Nils Lundgren – Junilistans förre partiledare, EU-parlamentariker och före detta chefsekonom på Nordbanken – har motsatt åsikt:
“För en gångs skull gör en svensk finansminister rätt”
Finansministern har medvetet presenterat ett svagt stimulanspaket. De räknar med ett produktionsbortfall på 120 miljarder, men skjuter bara till 8 miljarder i finanspolitiska åtgärder. Nils Lundgren skriver:
Ja, de så kallade multiplikatoreffekterna kanske numera är små – om man bara ser till nationella insatser och nationella effekter. En del av insatserna “läcker ut” när vi importerar ifrån andra länder, eller semestrar utomlands, och stimulerar istället andra länders ekonomier. Problemet är bara att det här snäva perspektivet bland nationella politiker leder till ett slags fångens dilemma (det finns säkert andra spelteoretiska modeller som fångar situationen betydligt bättre). Om politiker i alla länder tänker så här så förlorar vi alla på det. Om alla politiker är beredda att satsa för att ta oss ur krisen har vi alla att vinna på det.
Låt säga att hälften av Sveriges import och export består av handel inom EU. Om EU-länderna då kan komma överens om en nivå på stimulanspaketen kan vi alla åtnjuta en högre multiplikatoreffekt. Våra satsningar läcker ut och stimulerar Tyskland och Polen, men samtidigt ser vi effekten av de tyska och polska åtgärderna. För att nå överenskommelsen får det inte vara för stor risk för free-riders, vi måste nationellt kunna räkna med effekten av de andras stimulanspaket när vi planerar vårt.
Det är nedslående att läsa att finansministern, med det nyligen presenterade paketet, räknar med att nästan nå upp till de 1,5 % av BNP som EU-länderna kom överens om att stimulera sina respektive ekonomier. Våra satsningar (och då inkluderas finanspolitiska åtgärder som budgeterades innan finanskrisen hade kommit upp på agendan) uppgår till 1,3 % av BNP.
Anders Borg fegar, gör krisen längre än den behöver vara, och gör samtidigt Sverige till en europeisk free-rider lagom till det svenska ordförandeskapet.
Vad vi behöver är lite internationell solidaritet!