När jag började jobba efter studierna var jag mycket medveten om att ingångslöner spelar stor roll för fortsatt löneutveckling. Man kan i grova drag säga att de flestas löneutveckling ser ungefär likadan ut, de sker bara på olika nivåer. Kurvorna löper parallellt, så att säga. Det betyder att det kan ta lång tid att hämta in en låg ingångslön, och räknat på livsinkomst kan det handla om stora summor.
Nu har Metall öppnat för lönesänkningar på upp till 20% för industriarbetare. Tiotusenkronorsfrågan är vad effekterna blir.
En del välkomnar löneflexibilitet på arbetsmarknaden. Andra ser det som en attack på arbetarklassen. Själv är jag lite ambivalent inför överenskommelsen, och ärligt talat är jag orolig att effekterna av det kommer att bestå länge för de som får sina löner sänkta.
Industrisektorn står för ungefär en sjättedel av sysselsättningen i landet (ungefär trekvarts miljon sysselsatta av omkring 4,3 miljoner totalt i den svenska arbetskraften). Det kan alltså röra sig om många människor som får en lägre inkomst. Det får makroekonomiska effekter, som blir kännbara även för oss som jobbar i andra sektorer.
På kort sikt skulle lägre löner i sig leda till att efterfrågan sjunker, vilket är precis tvärt emot vad vi önskar i en lågkonjunktur. Å andra sidan är möjligheten för löntagarna att behålla sina jobb bättre. Skulle de stå utan arbete hade efterfrågan sjunkit i alla fall, och a-kassan hade fått stå för försörjningen. Hur många skulle ha blivit av med jobbet om man inte tog till lönesänkningar? Hur många får lönen sänkt, som egentligen skulle ha fått behålla jobbet ändå?
På kort sikt har jag inte den blekaste om lönesänkningar hjälper eller stjälper oss i lågkonjunkturen. Det är en trygghet som kostar – industriarbetare byter lön mot lägre risk att bli arbetslösa. Vad effekten blir på ekonomin i stort är svårare att säga, men vi får väl hoppas att de får valuta för den lön de avstår.
På längre sikt är det däremot avgörande om industrin har problem enbart på grund av konjunkturen, eller om de också dras med strukturella problem.
Är våra industrier i grunden konkurrenskraftiga, bara det att de nu fallit offer för vikande efterfrågan? Då bäddar avtalet för en snabb återhämtning. Personalen finns kvar, de har utbildat sig och det är bara att rivstarta produktionen när efterfrågan kommer tillbaka. Det rimliga då är att lönerna höjs tillbaka till den nivå de har idag, och mer därtill om personalen dessutom blivit mer produktiva av utbildningen.
Eller är det så att våra industrier är dåligt rustade i den internationella konkurrensen? Är lågkonjunkturen nu bara den kris som till slut blir för mycket för de redan förlusttyngda företagen? I så fall ska man nog inte räkna med att lönerna återhämtar sig så snabbt. Då rör det sig snarare om ett försök att ändra strukturen på vår arbetsmarknad, så att svenska industriföretag inte behöver flytta produktion utomlands för att hitta billig arbetskraft så att de kan bli lönsamma.
Vi har säkert både bra och dåligt skötta industrier i vårt land. Vad jag är orolig för är att det framför allt är de med de största problemen (konjunkturella och strukturella) som är de som ivrigast vill sänka lönerna, och senast med att höja tillbaka dem igen. Jag ser risken att de här lönesänkningarna blir släpande länge, för att anställda blir kvar på företag som inte ens i goda tider klarar av att betala vad vi idag ser som marknadsmässiga löner. Jag tror också att många av de företag som faktiskt klarar av att ge bra löner kommer att “passa på”, framför med att förhala lönernas återhämtning.
Risken är alltså att industriarbetare hamnar på en lägre nivå, och när konjunkturen vänder följer de samma löneutveckling som andra arbetare. Deras kurva har då bara flyttats ned, och löper sedan parallellt och kommer aldrig ikapp de andra. Överenskommelsen mellan Metall och industrin öppnar för ökad lönespridning i vårt land.
Lönesänkningar
När jag började jobba efter studierna var jag mycket medveten om att ingångslöner spelar stor roll för fortsatt löneutveckling. Man kan i grova drag säga att de flestas löneutveckling ser ungefär likadan ut, de sker bara på olika nivåer. Kurvorna löper parallellt, så att säga. Det betyder att det kan ta lång tid att hämta in en låg ingångslön, och räknat på livsinkomst kan det handla om stora summor.
Nu har Metall öppnat för lönesänkningar på upp till 20% för industriarbetare. Tiotusenkronorsfrågan är vad effekterna blir.
En del välkomnar löneflexibilitet på arbetsmarknaden. Andra ser det som en attack på arbetarklassen. Själv är jag lite ambivalent inför överenskommelsen, och ärligt talat är jag orolig att effekterna av det kommer att bestå länge för de som får sina löner sänkta.
Industrisektorn står för ungefär en sjättedel av sysselsättningen i landet (ungefär trekvarts miljon sysselsatta av omkring 4,3 miljoner totalt i den svenska arbetskraften). Det kan alltså röra sig om många människor som får en lägre inkomst. Det får makroekonomiska effekter, som blir kännbara även för oss som jobbar i andra sektorer.
På kort sikt skulle lägre löner i sig leda till att efterfrågan sjunker, vilket är precis tvärt emot vad vi önskar i en lågkonjunktur. Å andra sidan är möjligheten för löntagarna att behålla sina jobb bättre. Skulle de stå utan arbete hade efterfrågan sjunkit i alla fall, och a-kassan hade fått stå för försörjningen. Hur många skulle ha blivit av med jobbet om man inte tog till lönesänkningar? Hur många får lönen sänkt, som egentligen skulle ha fått behålla jobbet ändå?
På kort sikt har jag inte den blekaste om lönesänkningar hjälper eller stjälper oss i lågkonjunkturen. Det är en trygghet som kostar – industriarbetare byter lön mot lägre risk att bli arbetslösa. Vad effekten blir på ekonomin i stort är svårare att säga, men vi får väl hoppas att de får valuta för den lön de avstår.
På längre sikt är det däremot avgörande om industrin har problem enbart på grund av konjunkturen, eller om de också dras med strukturella problem.
Är våra industrier i grunden konkurrenskraftiga, bara det att de nu fallit offer för vikande efterfrågan? Då bäddar avtalet för en snabb återhämtning. Personalen finns kvar, de har utbildat sig och det är bara att rivstarta produktionen när efterfrågan kommer tillbaka. Det rimliga då är att lönerna höjs tillbaka till den nivå de har idag, och mer därtill om personalen dessutom blivit mer produktiva av utbildningen.
Eller är det så att våra industrier är dåligt rustade i den internationella konkurrensen? Är lågkonjunkturen nu bara den kris som till slut blir för mycket för de redan förlusttyngda företagen? I så fall ska man nog inte räkna med att lönerna återhämtar sig så snabbt. Då rör det sig snarare om ett försök att ändra strukturen på vår arbetsmarknad, så att svenska industriföretag inte behöver flytta produktion utomlands för att hitta billig arbetskraft så att de kan bli lönsamma.
Vi har säkert både bra och dåligt skötta industrier i vårt land. Vad jag är orolig för är att det framför allt är de med de största problemen (konjunkturella och strukturella) som är de som ivrigast vill sänka lönerna, och senast med att höja tillbaka dem igen. Jag ser risken att de här lönesänkningarna blir släpande länge, för att anställda blir kvar på företag som inte ens i goda tider klarar av att betala vad vi idag ser som marknadsmässiga löner. Jag tror också att många av de företag som faktiskt klarar av att ge bra löner kommer att “passa på”, framför med att förhala lönernas återhämtning.
Risken är alltså att industriarbetare hamnar på en lägre nivå, och när konjunkturen vänder följer de samma löneutveckling som andra arbetare. Deras kurva har då bara flyttats ned, och löper sedan parallellt och kommer aldrig ikapp de andra. Överenskommelsen mellan Metall och industrin öppnar för ökad lönespridning i vårt land.