Ikväll var jag och Åsa på Scandic Malmen och lyssnade på Maria Wetterstrand och Maciej Zaremba. Det var mer intressant än jag väntade mig, och jag tror att jag ska gå på fler Grön Bar om de håller den klassen. Zaremba är bland annat känd för sin artikelserie I väntan på Sverige om svensk integration, och han var inte rädd för att kasta in lite brandfacklor i sitt anförande för att skaka om bland miljöpartisterna.
Maria ställde frågor till Maciej som de sedan båda pratade utifrån, och efter en stund släpptes publikens frågor in. Maciej svarade utifrån sina egna erfarenheter och sin research från artikelserien, medan Maria berättade om miljöpartiets syn på saken. Jag tyckte att det var ett smart format för att berätta om partiets politik.
Det var mycket intressant under kvällen, men jag fastnade vid Maciejs beskrivning av de myndigheter som har ansvar för flyktingmottagandet i Sverige. De visar vår inställning till flyktingar: de är offer som behöver tas hand om, eller problem som vi måste göra något åt. De är sällan möjligheter som ska tas till vara. Jag ställde en fråga utifrån att myndigheter normalt agerar på sina incitament – vad får de ersättning för, vad är målsättningen lagen eller politiker gett dem – hur skulle en bra målsättning eller bra incitament se ut för en myndighet som vi vill ska ta till vara på människor som kommer till Sverige?
Jag fick ett ganska tänkvärt svar, tyckte jag. Maciej svarade mig med en motfråga: hur skulle jag vilja att en myndighet som skulle ta hand om mig se ut? Han poängterade vi-dem-uppdelningen, och att jag inte bara helt självklart ser dem som vilka människor som helst, utan återigen människor som behöver tas om hand. Jag köper det inte fullt ut, trots allt har en hel del myndigheter fått “ta hand om” mig: universitetet, CSN, arbetsförmedlingen. Nog har jag åsikter om hur de myndigheterna ska fungera. Flyktingar har också behov som vi måste kunna möta. Det finns dock en annan poäng med svaret – jag skulle inte vilja vara utlämnad till en myndighet. Jag skulle vilja kunna påverka min situation. Med valmöjligheter skulle jag kunna välja den hjälp som faktiskt hjälper mig. Enligt Maciej Zaremba var Kanada en förebild, eller åtminstone har de en integrationsprocess som vi kan lära oss mycket utav.
Tyvärr togs frågan om EU:s allt större inflytande över migrationspolitiken aldrig upp. De ser till att flyktingar avvisas innan de ens kommer till Europa, så de människorna har ingen chans att ens försöka integreras i vårt samhälle. Det vore i och för sig att gå utanför ämnet för kvällen, integration, men så står å andra sidan valet till Europaparlamentet runt hörnet. Vill man höra mer om migrationspolitiken i EU kan man lyssna på Sveriges Radios Konflikt från 30 maj.
Bar Grön om integrationspolitik
Maria ställde frågor till Maciej som de sedan båda pratade utifrån, och efter en stund släpptes publikens frågor in. Maciej svarade utifrån sina egna erfarenheter och sin research från artikelserien, medan Maria berättade om miljöpartiets syn på saken. Jag tyckte att det var ett smart format för att berätta om partiets politik.
Det var mycket intressant under kvällen, men jag fastnade vid Maciejs beskrivning av de myndigheter som har ansvar för flyktingmottagandet i Sverige. De visar vår inställning till flyktingar: de är offer som behöver tas hand om, eller problem som vi måste göra något åt. De är sällan möjligheter som ska tas till vara. Jag ställde en fråga utifrån att myndigheter normalt agerar på sina incitament – vad får de ersättning för, vad är målsättningen lagen eller politiker gett dem – hur skulle en bra målsättning eller bra incitament se ut för en myndighet som vi vill ska ta till vara på människor som kommer till Sverige?
Jag fick ett ganska tänkvärt svar, tyckte jag. Maciej svarade mig med en motfråga: hur skulle jag vilja att en myndighet som skulle ta hand om mig se ut? Han poängterade vi-dem-uppdelningen, och att jag inte bara helt självklart ser dem som vilka människor som helst, utan återigen människor som behöver tas om hand. Jag köper det inte fullt ut, trots allt har en hel del myndigheter fått “ta hand om” mig: universitetet, CSN, arbetsförmedlingen. Nog har jag åsikter om hur de myndigheterna ska fungera. Flyktingar har också behov som vi måste kunna möta. Det finns dock en annan poäng med svaret – jag skulle inte vilja vara utlämnad till en myndighet. Jag skulle vilja kunna påverka min situation. Med valmöjligheter skulle jag kunna välja den hjälp som faktiskt hjälper mig. Enligt Maciej Zaremba var Kanada en förebild, eller åtminstone har de en integrationsprocess som vi kan lära oss mycket utav.
Tyvärr togs frågan om EU:s allt större inflytande över migrationspolitiken aldrig upp. De ser till att flyktingar avvisas innan de ens kommer till Europa, så de människorna har ingen chans att ens försöka integreras i vårt samhälle. Det vore i och för sig att gå utanför ämnet för kvällen, integration, men så står å andra sidan valet till Europaparlamentet runt hörnet. Vill man höra mer om migrationspolitiken i EU kan man lyssna på Sveriges Radios Konflikt från 30 maj.