Om konsumtionen av sjukvård, social omsorg och grundläggande skolutbildning ska öka i samma takt som ekonomin växer, vilket är en blygsam ambition, ska 150 miljarder kronor tillföras områdena fram till 2030 – utöver den konsumtionsnivå som möjliggörs genom oförändrade skatter. Om en sådan konsumtionsökning ska nås genom höjda skatter krävs ökad kommunalskatt med cirka 11 procentenheter. Kommunalskatten skulle 2030 överstiga 42 procent i snitt, vilket knappast är möjligt.

Låt oss för ögonblicket glömma det luddiga i att välfärden kommer att ta en större andel av vår ekonomi i anspråk när den förutsägs växa i samma takt som ekonomin. Jag får anta att det bara är slarvigt uttryckt, för det finns gott om skäl att anta att kostnaderna för välfärden kommer att öka snabbare, särskilt sjukvården.

Vi måste alltså skramla fram 150 miljarder fram till 2030, och det blir rejäla skattehöjningar om vi ska fortsätta skattefinansiera det utan att dra in på allting annat. 42 procent i kommunalskatt, det vill väl ingen ha? Men kom ihåg att detta är beräknat utifrån vad vi medborgare förväntas ställa för krav på välfärden i framtiden.

När vi blir allt rikare växer emellertid också kravet på höjd kvalitet inom välfärden. Det kravet skapar det största finansieringsproblemet.

Vi vill, enligt resonemanget, ha denna högre välfärd. Det är klart att det kostar. Alternativet till offentlig finansiering är privat finansiering, vilket är vad Per Borg föreslår. Vi bör privat finansiera en del av välfärden ur egen ficka. När vi ställer högre krav ska vi också bidra med en större del själva. Visst låter det rimligt? Då slipper vi höja skatten! Mer pengar kvar! … tills vi inser att pengarna som blir över efter att skatten är betald nu ska räcka till mer. Den ska räcka till vård, skola och omsorg också, inte bara mat, hyra och allt det andra roliga man kan få för pengar. Det blir inte mer pengar kvar i plånboken – vi kan ju inte gärna räkna bort slantarna bara för att medborgarna betalar det själva. Pengarna kommer ändå ur samma ekonomi. Vi får behålla våra surt förvärvade pengar hela vägen till sjukhuset. Där blir det stopp och betala.

Sanningen är att det sannolikt blir mer pengar kvar i plånboken, men det beror mest på att vi inser att vi inte har råd med den där välfärden som Per Borg påstår att vi kommer att kräva. Vi blir priskänsliga när kostnaden känns direkt i plånboken. Per Borg kallar dagens system för ett ransoneringssystem, men om vården är för dyr kommer vi att ransonera den själva. Förra året var min tandläkarranson noll besök.

Några skulle också vara tvungna att betala – har man cancer så har man, och specialskola för ett funktionshindrat barn kostar. De får betydligt mindre i plånboken än om vården är offentligt finansierad. Anledningen till att vi kallar dagens system för ett socialförsäkringssystem är för att vi, samhället, går samman och säger detta ska alla ha tillgång till. Det är en social sak att samarbeta och ställa upp för varandra. Per Borgs förslag är att vi var och en ska stå för oss själva lite mer, och det går inte att bortse ifrån att detta är gör en fördelningspolitisk skillnad. Det är att ta från de sjuka och ge åt de friska.

Nu har Metall öppnat för lönesänkningar på upp till 20% för industriarbetare. Tiotusenkronorsfrågan är vad effekterna blir.

En del välkomnar löneflexibilitet på arbetsmarknaden. Andra ser det som en attack på arbetarklassen. Själv är jag lite ambivalent inför överenskommelsen, och ärligt talat är jag orolig att effekterna av det kommer att bestå länge för de som får sina löner sänkta.

Industrisektorn står för ungefär en sjättedel av sysselsättningen i landet (ungefär trekvarts miljon sysselsatta av omkring 4,3 miljoner totalt i den svenska arbetskraften). Det kan alltså röra sig om många människor som får en lägre inkomst. Det får makroekonomiska effekter, som blir kännbara även för oss som jobbar i andra sektorer.

På kort sikt skulle lägre löner i sig leda till att efterfrågan sjunker, vilket är precis tvärt emot vad vi önskar i en lågkonjunktur. Å andra sidan är möjligheten för löntagarna att behålla sina jobb bättre. Skulle de stå utan arbete hade efterfrågan sjunkit i alla fall, och a-kassan hade fått stå för försörjningen. Hur många skulle ha blivit av med jobbet om man inte tog till lönesänkningar? Hur många får lönen sänkt, som egentligen skulle ha fått behålla jobbet ändå?
På kort sikt har jag inte den blekaste om lönesänkningar hjälper eller stjälper oss i lågkonjunkturen. Det är en trygghet som kostar – industriarbetare byter lön mot lägre risk att bli arbetslösa. Vad effekten blir på ekonomin i stort är svårare att säga, men vi får väl hoppas att de får valuta för den lön de avstår.

På längre sikt är det däremot avgörande om industrin har problem enbart på grund av konjunkturen, eller om de också dras med strukturella problem.

Är våra industrier i grunden konkurrenskraftiga, bara det att de nu fallit offer för vikande efterfrågan? Då bäddar avtalet för en snabb återhämtning. Personalen finns kvar, de har utbildat sig och det är bara att rivstarta produktionen när efterfrågan kommer tillbaka. Det rimliga då är att lönerna höjs tillbaka till den nivå de har idag, och mer därtill om personalen dessutom blivit mer produktiva av utbildningen.

Eller är det så att våra industrier är dåligt rustade i den internationella konkurrensen? Är lågkonjunkturen nu bara den kris som till slut blir för mycket för de redan förlusttyngda företagen? I så fall ska man nog inte räkna med att lönerna återhämtar sig så snabbt. Då rör det sig snarare om ett försök att ändra strukturen på vår arbetsmarknad, så att svenska industriföretag inte behöver flytta produktion utomlands för att hitta billig arbetskraft så att de kan bli lönsamma.

Vi har säkert både bra och dåligt skötta industrier i vårt land. Vad jag är orolig för är att det framför allt är de med de största problemen (konjunkturella och strukturella) som är de som ivrigast vill sänka lönerna, och senast med att höja tillbaka dem igen. Jag ser risken att de här lönesänkningarna blir släpande länge, för att anställda blir kvar på företag som inte ens i goda tider klarar av att betala vad vi idag ser som marknadsmässiga löner. Jag tror också att många av de företag som faktiskt klarar av att ge bra löner kommer att “passa på”, framför med att förhala lönernas återhämtning.

Risken är alltså att industriarbetare hamnar på en lägre nivå, och när konjunkturen vänder följer de samma löneutveckling som andra arbetare. Deras kurva har då bara flyttats ned, och löper sedan parallellt och kommer aldrig ikapp de andra. Överenskommelsen mellan Metall och industrin öppnar för ökad lönespridning i vårt land.

“Proportionalitet” är f. ö. ett mycket märkligt ord. Vad betyder det – egentligen? Och innebär “proportionalitet” att man får döda lika många civila som motståndaren har gjort? Knappast. Att döda civila är alltid ett brott, oavsett hur många motståndaren har dödat.

Proportionalitet har något gemensamt med rättvisa, eller för att göra kopplingen till nästa artikel, engelskans fairness.

Jag landade, via Andreas Berghs blogg, på en artikel om fairness av Bart Wilson, som forskar inom experimentell ekonomi. Han har utsatt sina försökskaniner för följande spel:

In the standard version of the game,  two people are paired, and one of them is randomly selected to receive $10.   That person is called the “proposer”, while the other volunteer is known as the “responder”.  That’s because once he receives the $10, the proposer has the responsibility of offering some number of his dollars to the responder.  The responder, as the name suggests, gets to decide whether to take that offer.

Here’s the twist:  if the responder rejects the offer, neither of them gets anything.

Vi människor av kött och blod nöjer oss inte med en dollar. Det är orättvist. Vi avstår hellre från dollarn för att straffa proposern än låter denne gå hem med nio dollar på fickan. Spelet visar vad vi uppfattar som rättvist.

Wilson berättar sedan om hur ordet fair inte har någon 1-till-1-översättning i något annat språk än engelska, och vidare om hur den ursprungliga motsatsen till fair är foul snarare än unfair. Begreppet tycks ha en närmare koppling till spelregler och sport än till moralfilosofi. Wilson exemplifierar med baseball:

When the NBA suspends players for leaving the bench to join a fight on the court, the question that sports commentators debate is “Are the suspensions fair?”, not “Are the suspensions just?”, nor “Are the suspensions equitable?”  There’s no moral first principle that tells us whether players on the bench should be allowed to join fights.

När man frågar sig om vad proportionalitetsprincipen innebär, så lutar jag åt att den grundar sig i fairness. Men Wilsons artikel hjälper också att sätta fingret på vad det är som känns så fel med rättvisan i proportionalitetsprincipen. Den utgör en av spelreglerna för krig och konflikter snarare än att vara ett moraliskt rättesnöre.

“För en gångs skull gör en svensk finansminister rätt”

Finansministern har medvetet presenterat ett svagt stimulanspaket. De räknar med ett produktionsbortfall på 120 miljarder, men skjuter bara till 8 miljarder i finanspolitiska åtgärder. Nils Lundgren skriver:

Finansministern menar alltså att effekten av de nu föreslagna åtgärderna inte skall mätas genom att räkna antalet miljarder, ty då är det förvisso en droppe i havet. Han hävdar att breda finanspolitiska stimulanser inte är effektiva på grund av de s k multiplikatoreffekterna numera är små, oftast långt under ett.

Ja, de så kallade multiplikatoreffekterna kanske numera är små – om man bara ser till nationella insatser och nationella effekter. En del av insatserna “läcker ut” när vi importerar ifrån andra länder, eller semestrar utomlands, och stimulerar istället andra länders ekonomier. Problemet är bara att det här snäva perspektivet bland nationella politiker leder till ett slags fångens dilemma (det finns säkert andra spelteoretiska modeller som fångar situationen betydligt bättre). Om politiker i alla länder tänker så här så förlorar vi alla på det. Om alla politiker är beredda att satsa för att ta oss ur krisen har vi alla att vinna på det.

Låt säga att hälften av Sveriges import och export består av handel inom EU. Om EU-länderna då kan komma överens om en nivå på stimulanspaketen kan vi alla åtnjuta en högre multiplikatoreffekt. Våra satsningar läcker ut och stimulerar Tyskland och Polen, men samtidigt ser vi effekten av de tyska och polska åtgärderna. För att nå överenskommelsen får det inte vara för stor risk för free-riders, vi måste nationellt kunna räkna med effekten av de andras stimulanspaket när vi planerar vårt.

Det är nedslående att läsa att finansministern, med det nyligen presenterade paketet, räknar med att nästan nå upp till de 1,5 % av BNP som EU-länderna kom överens om att stimulera sina respektive ekonomier. Våra satsningar (och då inkluderas finanspolitiska åtgärder som budgeterades innan finanskrisen hade kommit upp på agendan) uppgår till 1,3 % av BNP.

Anders Borg fegar, gör krisen längre än den behöver vara, och gör samtidigt Sverige till en europeisk free-rider lagom till det svenska ordförandeskapet.

Vad vi behöver är lite internationell solidaritet!

Frågan om huruvida statliga stöd alltid är fel, påminner en smula om frågan om det alltid är fel att ljuga: Det finns tillfälle då det går vägen – men det är ändå en bra tumregel att låta bli.

Bergh ser helst en passiv stat, vars uppgift det är att stå som garant för spelreglerna på marknaden. Jag vill också gärna slippa se svenska staten gå in och rädda storindustrier som hamnat i trångmål. Men jag reagerade lite på denna distinktion mellan staten som passiv och aktiv.

Vad jag tycker saknas i resonemanget är att både samhället och marknaden utvecklas. Spelreglerna är satta med vissa mål i sikte – att ha en hög sysselsättningsnivå exempelvis. Medlen för att uppnå målen måste utvecklas i takt med att förutsättningarna ändras.

Jag tror, på det hela taget, att det vore ett misstag att gå in med statligt stöd i svensk bilindustri, men det hindrar inte mig från att tycka att staten har varit för passiv. Förutsättningarna för vår anställningstrygghet har förändrats i och med globaliseringen, förändrade attityder på arbetsmarknaden, och så vidare. Jag hade gärna sett en grad av aktivitet ifrån en uppmärksam stat, som såg behovet av att ändra spelreglerna långt tidigare. Magnus Henrekson skrev i en debattartikel i DN 11 januari, om hur Lagen om anställningsskydd inte fungerar idag som den gjorde på 70-talet:

Det är en produkt av en svunnen tid med lägre dynamik på arbetsmarknaden. Att knyta den enskildes anställningstrygghet till antalet tjänsteår hos den nuvarande arbetsgivaren tedde sig kanske naturligt när Las infördes 1974. Men systemet levererar inte längre vad som var tänkt. I 90-95 procent av fallen frångås turordningsreglerna. Tryggheten under Las är alltså en ren chimär.

Kunde man inte önska att staten hade varit lite mer aktiv och successivt anpassat spelreglerna så att de bättre avspeglade dagens förutsättningar? Kanske hade vi då haft en tryggare ställning på arbetsmarknaden – inte genom att vara garanterade att ha jobbet kvar, utan genom att veta att vi reder oss om vi blir av med jobbet. Då hade det heller inte varit lika aktuellt med akuta åtgärder för att rädda bilindustrin.