Vad brinner du för?

Det ligger dock något i frågan “vad gör du?”. Visst borde jag göra det jag brinner för. Om jag inte är nöjd med mitt svar är det dags att göra någonting åt saken.

I år har jag ett bättre svar – i år gör jag något jag brinner för. Tre veckor efter SSWC 2010 arrangerar jag Codemocracy (4–5 sept).

Jag är en datornörd som brinner för politik. Jag ser på världen runt om mig med en nörds ögon och undrar:

Varför är det default att vara stängd istället för öppen?

Varför är inte lantmäteriets kartor och geologiska data öppna? Varför är inte SMHI:s meteorologiska mätningar och prognoser öppna? Varför är inte SVT:s och SR:s arkiv öppna? Varför är inte våra kulturskatterna landet runt digitaliserade och tillgängliga med CC-licens? Varför finns inget API mot SCB:s datamängder? Listan fortsätter. Varför är öppenhet undantag istället för regel?

Codemocracy är mitt bidrag till att ändra på default-värdet. Min fasta övertygelse är att öppenhet blir default när båda sidor av ekvationen vaknar upp och ser värdet som lurar bakom hörnet. Utvecklare, hackers och entreprenörer å ena sidan, politiker, myndighetschefer och tjänstemän å den andra. Därför arrangerar jag ett hackathon för oss som vill bygga tjänster på öppna datakällor.

Bygg något för dina medmänniskor. Du har 24 timmar på dig.

På 24 timmar hinner du kanske inte förändra världen. Men du hinner skapa något som visar potentialen om öppenhet vore default. När du bygger en tjänst ser andra poängen med öppenhet. Och du ser behoven – vilka datakällor som skulle göra det möjligt för dig att bygga tjänsten som gör en verklig skillnad. Då kan du ställa konkreta krav på makthavare.

Ni som är makthavare – politiker, generaldirektörer, utredare och tjänstemän med makten att öppna upp data – är lika välkomna till Codemocracy. På många håll finns det en en vilja att öppna upp, eller nyfikenhet kring  frågorna. Kom och träffa de entreprenörer och världsförbättrare som vill använda era datakällor. Knyt kontakter, skapa långsiktiga allianser, och framför allt – känn kreativiteten bland deltagarna. Era ambitioner för öppenhet blir mer konkreta i mötet med engagerade människor som försöker bygga något. Nördar som vill skapa någonting nytt med er data.

Jag hoppas att Codemocracy väcker idéer både hos utvecklare och makthavare. Idéer och allianser som kan bestå även efter att 24 timmar passerat och sömnlösa deltagare visat upp sina nyfödda skapelser. Och vem vet, kanske är det någon som förändrar världen?

Att jag var obekväm med mitt svar på “vad gör du?” gav mig knuffen att göra något jag brinner för. Jag ska till Tjärö i år också, och träffa engagerade nördar. Vilken fråga ska jag ställa? Den som ger utrymme för samtalet vi verkligen vill föra, eller den som ger knuffen att åstadkomma något?

Beslutet kan visa sig ödesdigert. Nu hävdar piraterna att de gröna har påvisat det starkaste intresset för integritetsfrågor. Må så vara, men man glömmer att liberaler stått upp för just integritet och yttrandefrihet i mer än hundrafemtio år.

Det är ju synd att ni slutar nu, då, efter mer än 150 år…

I dessa uppkopplade dagar, då medborgarna delar information med varandra och har fantastiska möjligheter att samarbeta och organisera sig blir det svårare för en politiker att klämma ur sig vaga formuleringar om integritet och yttrandefrihet utan att backa upp det med handlingar. Låt oss titta på hur ALDE röstat i frågor som ligger piratpartiet varmt om hjärtat, och hur gröna gruppen röstat i samma frågor. Organisationen La Quadrature du Net bevakar lagstiftning i EU som rör Internet och har en wiki där parlamentarikernas röster läggs upp och betygsätts.

Vi börjar med mjukvarupatent, som det röstades om redan 2003. Gröna gruppen fick i genomsnitt 92,4 poäng av 100 möjliga. ALDE fick bara 54,6 poäng. (Länk till alla grupper.)

Mer färskt i minnet har vi omröstningarna om Telekompaketet. I första läsningen, 2008, fick Gröna gruppen 85,8 poäng. ALDE fick 43,2 poäng. I andra läsningen, 2009, var skillnaden ännu större. Då fick Gröna gruppen 93.9 poäng och ALDE fick bara 29.8 poäng.

Det duger inte med retorik, Cecilia. Man måste ha lite substans bakom orden också.

(Detta inlägg är baserat på en kommentar jag lade på Cecilia Wikströms blogg.)

Är det rimligt att forskare avlönas för att producera åsikter? Kan de inte leva på att omsätta sina forskningsresultat på marknaden kanske de ska syssla med något annat?

Jag tycker att det är rätt så rimligt, ja. De har nämligen den goda smaken att backa upp sina åsikter med empirisk underlag, vilket Mats Söderlund dessvärre inte gör. De exempel som Wiberg ger är dock inte relevanta för Sveriges författare, menar Söderlund. Man frågar sig om han har bättre exempel själv. Jag har i vilket fall som helst bemödat mig med att söka efter relevanta exempel.

Det första jag hittar är från O’Reilly, en av de största förlagen för tekniska fackböcker. 2007 publicerade de resultatet av att göra Asterisk: The Future of Telephony fritt tillgänglig att ladda ner. I Tim O’Reillys egna ord:

The quick answer from this experiment is that we saw no definitive correlation, but there is little sign that the free downloads hurt sales.

John Hilton, en forskarstudent vid Brigham Young University, har ett pågående projekt där han går igenom så många exempel han kan hitta på böcker som gjorts tillgängliga för gratis nedladdning. Hans resultat hittills ger ännu inte belägg att dra slutsatser. Till exempel såg förlaget Random House högre försäljning i samband med att gratisversioner gjordes tillgängliga, medan förlaget Tor såg motsatsen.

O’Reilly och Random House har tillsammans låtit Brian O’Leary skriva en rapport om effekten av piratkopiering av e-böcker. Rapporten publicerades i maj i år och även här är korrelationen låg mellan försäljningssiffror och nedladdning. Försäljning av böckerna hade allt ifrån ökat med 16% till minskat med 48%. De är intresserade av att ta reda på om vissa kategorier av böcker gynnas respektive missgynnas av nedladdning.

Med tanke på de här resultaten är det lite märkligt att, som Mats Söderlund, stå som domedagsprofet inför nya marknadsvillkor. Nedladdningen är ett faktum, med det är för den skull inte omöjligt att sälja böcker. Det finns gott om exempel på att försäljningen ökat. Den tydligaste effekten av fri nedladdning är att läsarna blir många, många fler. Hur många författare tycker att det är dåligt. Det vore inte heller orimligt av Sveriges författare att kräva av deras ordförande att han är insatt i vad nedladdning har för effekter innan han går till angrepp på forskare. Eller får han verkligen betalt för att ha åsikter baserat på gissningar?

Begreppet “olydiga väljare” får det att krypa i kroppen på mig av obehag. Det är som om de etablerade partierna kan göra anspråk på sin beskärda del av väljarkåren, utan motprestation. Vad är detta för unken syn på demokratin som valanalytiker ger uttryck för? När talar de om “olydiga partier”? Aldrig, trots svikna vallöften och en tydlig opinion inom de egna partierna för rätten till privatliv.

En god vän till mig reagerade på att jag övervägde piratpartiet, och skrev:

vad har de för flyktingpolitik? miljöpolitik? jobbpolitik? hur ställer de sig till lissabonfördraget, ett förnyat haagprogram, översynen av budgeten inkl jordbrukspolitiken? jag är som du märker inget fan av att rösta in enfråge/missnöjespartier och inte ha en aning om vad de kommer rösta i andra (väldigt viktiga) frågor.

Det är en fråga värd ett bättre svar än vad som får plats i en facebook-kommentar. Jag förstår varför hon blir upprörd. Hon jobbar med EU-frågor, hon förstår beslutsprocessen, hon vet var man påverkar, hon vet vilka frågor som avgörs av EU-parlamentet, hon vet vad fördragen innebär. Den kunskapen är tyvärr inte allmängods. Vilka frågor påverkar jag med min röst i EU-parlamentsvalet? I hur stor utsträckning kan jag påverka de frågorna? (Och jag menar inte det i den triviala meningen att jag bara är en av hundratals miljoner européer, utan i den vidare meningen att EU-parlamentet inte är det enda beslutsfattande organet.)

Piratpartiet är ett uttalat enfrågesparti. De skriver i sitt principprogram:

För att kunna enas som rörelse tar vi inte ställning i andra politiska frågor som inte har samband med de principer vi här deklarerat. Vi förenar oss kring värnet om rätten till ett privatliv och kritiken av upphovsrätt och patent.

De tänker med andra ord oblygt kohandla i alla frågor som de inte anser kopplade till deras frågor. Kanske byter de till sig en röst mot datalagring i utbyte mot en röst för en strängare migrationspolitik. Hur kan jag rösta för något sådant?

Ja, det är inte helt utan vidare, det kan jag säga. Jag har heller inte slutgiltigt bestämt mig för hur jag ska rösta den 7 juni. Jag bryr mig minst lika mycket om flyktingpolitiken, migrationspolitiken, jämställdhetspolitiken, miljöpolitiken, jordbrukspolitiken och sysselsättningspolitiken som jag bryr mig om informationspolitiken. Jag är dessutom medlem i Miljöpartiet.

Den första anledningen är att inget annat parti än piratpartiet faktiskt tar informationspolitiken på riktigt allvar. Inte allianspartierna (som jag ändå inte skulle ge min röst), inte vänstern, inte socialdemokraterna. De som kommer närmast är nog Miljöpartiet, men jag tror att anledningen till att de är för legalisering av privat nedladdning är mer populistisk än ideologisk. Vart och ett av partierna har enskilda politiker som engagerar sig i informationspolitiken: Karl Sigfrid (m), Camilla Lindberg (fp), Anders Wijkman (kd), Alice Åström (v), Lage Rahm (mp). Poängen är inte att det inte går att räkna upp bra politiker på området. Poängen är att listan inte går att göra så lång – i alla fall om vi håller oss till riksdag och EU-parlament. Alla andra politiska områden som min vän räknade upp är betydligt mer etablerade.

Jag kan tänka mig att använda min röst i EU-valet för att skicka signalen till alla partier som vågar lyssna: de informationspolitiska frågorna är så viktiga att man tappar röster om man inte tar dem på allvar. Min förhoppning är att det får de andra partierna att skärpa till sig inför våra nationella val 2010.

Nästa anledning jag ser att lägga min röst på Piratpartiet är att jag känner förtroende för att de är ärliga i vad de säger, och jag tror att de skulle vara en god kraft. Det är inte helt lätt att slå sig in bland etablerade politiska partier; ett sätt är att börja som enfrågesparti. Så såg många på Miljöpartiet när de aspirerade på platser i riksdagen i början av 1980-talet. Kanske såg de till och med sig själva som ett enfrågesparti. Idag hävdar de bestämt att grön ideologi är lika heltäckande som socialdemokratisk ideologi eller liberal ideologi – något som jag absolut håller med om. Den främsta anledningen till att jag är miljöpartist är faktiskt inte deras miljöpolitik, utan resten av deras politik.

Partier börjar i det lilla och hittar sedan formen för en bredare politik; i takt med att de får väljare hittar partiet sin politiska identitet. Det hoppas jag händer fler partier – varför inte piratpartiet? Visst kan de utvecklas till att bli ett ultraliberalt parti eller ett ge-mig-allt-gratis-nu parti, men det är upp till deras väljare och aktiva medlemmar att forma dem. Jag är beredd att ge dem en chans. Det kan nämligen också hända att de växer till ett förnuftigt, progressivt och transparent parti, för allt i världen.

Till sist: jag tror att tiden är rätt för att vända den dystra trenden. Vi har de senaste åren sett så många integritetskränkande lagar och musik- och filmindustrin har rönt framgång på framgång i både USA och EU och alltid ska de harmoniseras mot den mest omfattande övervakningen eller upphovsrättsskyddet. Inskränkningarna av vår frihet och vår kultur har pågått länge men det är först nu, när Internetrevolutionen är i full fart, som de här inskränkningarna blir riktigt kännbara. Det är nu vi kan känna lukten av vad det är det kostar oss; skönja en värld vi inte lever i men som vore bättre. Det är därför jag tror att vi förmår vända trenden och skapa ett öppnare och friare samhälle.

Det kommer att tas viktiga beslut inom andra politiska områden, det är jag övertygad om. Däremot tror jag inte att den politiska vinden vänder i någon avgörande riktning för sysselsättningspolitiken, flyktingpolitiken (hur gärna jag än önskade det) eller jämställdhetspolitiken. Informationspolitiken behöver däremot lyftas in på allvar i parlamenten.

Buggning, datalagringsdirektivet, FRA, Ipred, Acta, spelutredningen, polismetodutredningen, Ipred2… De bildar en ogenomtränglig bokstavsdjungel, som en majoritet av svenska folket – inklusive de folkvalda – inte verkar se för alla träd.

Den politiker som godkänner allt ovanstående när förslagen kommer enskilt borde konfronteras med vad dessa förslag innebär i sin helhet. Kanske blir det lite svårare att bortse ifrån hur fruktansvärt kränkande de här förslagen är för den personliga integriteten, när man betraktar dem gemensamt. Man kanske skulle slå ihop huvuddragen i alla integritetskränkande lagförslag till ett enda jätteförslag, och presentera det för några av våra politiker.

Risken är väl att de skulle lyfta förslaget som sitt eget.

Foto av The West End (flickr)

Det har varit ett ovanligt långt år, 2008. En dag och en sekund längre än vanligt. Mycket hände, och här är några av de viktigaste, i min ödmjuka mening:

Personligt

Vi gifte oss! Jag och Åsa är inte längre falska makar, nu är det äkta vara. Familjen blev större i år när Alex gifte in sig, bäbisar stod som spön i backen och i vår kommer det ännu fler. Till slut fick jag också en kollega att dela mitt arbete med, och roligare arbetsuppgifter på köpet.

Informationspolitiken

FRA-debatten väckte det svenska folkets vrede, men också vår känsla av att vi medborgare är delaktiga. Jag tror att det kommer att bli bestående – kanske är jag optimist. Det är inte bara jag som nu vill bli delaktig i det politiska samtalet.

Klimathotet

Klimataktion bildades, jag sögs med i det hela, och sällan har jag mött så engagerade och målmedvetna människor. Det nya året markerar upptakten för allt arbete inför FN:s toppmöte i Köpenhamn i slutet på året, och vi kommer att göra skillnad. Nedräkningen har börjat.

Finanskrisen

Läste man bloggar om ekonomi var det som att se krisen nalkas i slow-motion. Ändå slog den ner blixtsnabbt. Det kommer att ta längre tid att ta oss ur krisen – ännu längre om regeringen fegar och inte vågar använda de medel som finns. Som ung på 1990-talet minns jag och mina vänner hur krisen då påverkade oss. Studiebidrag krympte och sommarjobb försvann. Nu möter jag en kris som vuxen, och jag vet inte riktigt vad vi har att vänta oss.

Världspolitiken

Jag satt uppe natten till den femte november och valvakade, med ett uns av dåligt samvete för att jag hållit bättre reda på sakfrågorna i det amerikanska valet än i vårt eget senaste val. Obamas seger berörde fler än bara USA:s medborgare – jag är övertygad om att den nye presidenten kommer att ha stor inverkan på den internationella arenan. Inte bara för att Obama kommer att föra en annan politik, utan också för att så mycket frustration över det amerikanska ledarskapet äntligen kan förlösas. Jag har hopp om att vi går en progressivare och mer tolerant värld till mötes de närmaste åren.

Välkommen, 2009!