Andreas Carlgren, miljöminister, och Magnus Andersson, ordförande i CUF, figurerade båda i Uppdrag Granskning (sänt 2/12, finns på iTunes och SVTPlay) och visade upp en enad front: det finns ingen anledning att verka för att minska bilismen. Istället talade de sig båda varma för de tekniska utveckling som kommer att frälsa oss. Tyvärr har de varken trafikforskare på KTH, statliga verk eller ens bilindustrin med sig i sin teknikoptimism.

I studion fick Magnus Andersson frågan varför vi inte både satsar på teknikutveckling och att minska bilismen (41:45 in i programmet). Svaret som gavs var att det var “ointressant”.

Om vi skulle minska trafiken och därigenom sänka våra utsläpp, så gör vi ingenting för klimatet globalt sett i alla fall. Det är mycket, mycket viktigare att satsa på teknikutveckling, forskning, se till att det finns miljövänliga bilar tillgängliga när de två miljarder människor som nu drömmer om att slippa ta mopeden till jobbet utan istället kunna ta bilen till jobbet faktiskt får det ekonomiskt bättre och då vill kunna köpa sin bil. Om inte vi utvecklar den tekniken kommer den inte att finnas tillgänglig.

Det beklämmande är den snäva synen på utveckling. Attityden andas att den enda teknologi som gills är sådan som består av skruvar och kretskort. När vi ställer om till ett hållbart samhälle kommer vi behöva lösa nya problem. Vissa lösningar kommer att vara tekniska (effektivare kollektivtrafik), andra sociala (fler som vill samåka, eller hyra bil), ytterligare andra politiska (trängselavgiften är exempel på en sådan). Vi behöver pionjärer på vägen till ett hållbart samhälle som hittar vilka lösningar som fungerar och vilka som inte gör det. Varför skulle dessa lösningar vara mindre värda som exportvara än ny fordonsteknik?

Om vi inte ändrar livsstil så är vår nuvarande livsstil det enda alternativ som erbjuds när välståndet höjs i nyindustrialiserade länder. Då måste antingen de ta ansvaret som pionjärer, eller så gör de oss sällskap i att vara en del av problemet snarare än lösningen.

Efter Uppdrag Granskning diskuterade jag med Magnus Andersson på Twitter. All heder åt honom, som tog debatten. Du kan läsa konversationen här (tips: se tweets i länktiteln när du håller muspekaren över länken).

Magnus, jag, Magnus, jag, Magnus, jag, jag, Magnus, Magnus, jag, Magnus, jag, Magnus, jag, jag.

Metangas är en av växthusgaserna, och den är ca 20 gånger mer effektiv än koldioxid som växthusgas. Därför föredrar många att tala om växthusgaser, eller när det ska talas om kvantitativa mål, om koldioxidekvivalenter. Det är ju ingen idé att bli koldioxidfria om vi ändå släpper ut massvis med metan och värmer upp jorden i alla fall.

Det finns ungefär 1750 ppb (parts per billion) metangas i atmosfären idag, och det släpps årligen ut omkring 600 miljoner ton av gasen. Ungefär hälften av utsläppen sker från våtmarker och boskap. Köttätandet ses därför som en av klimatbovarna, och metangasen tittar också fram i debatten om återkopplingsmekanismer.  Om permafrosten i Sibirien smälter kan stora mängder metangas frigöras ut i atmosfären.

Jag har utifrån denna kunskap fått klart för mig att utsläpp av metangas är ett viktigt problem att beakta när nya internationella klimatavtal träffas.

Nu har jag fått ytterligare lite kunskap som ställer det jag tidigare visste i en ny dager. Det tillkommer som sagt omkring 600 miljoner ton metangas i atmosfären varje år. Men ungefär lika mycket metangas lämnar atmosfären, ut i rymden. Andelen metangas i atmosfären har stabiliserats (man vet inte riktigt varför) medan andelen koldioxid ökar med omkring 1,7 ppm per år. Andelen koldioxid ökar med andra ord varje år med lika mycket som det finns metan i atmosfären totalt sett (1,7 ppm är 1700 ppb). Metangas är visserligen 20 gånger mer effektiv som växthusgas, men det finns å andra sidan 200 gånger mer koldioxid i atmosfären. Och andelen metangas är stabil.

Så vad ska jag dra för slutsatser av den här nya kunskapen då? Att köttätandet inte är något problem i klimatfrågan? Eller att vi inte behöver oroa oss för läckande metangas från Sibirien?

Ingen slutsats alls, tror jag, mer än att lyssna mer på klimatforskare och mindre på lekmän som försökt sätta sig in i klimatfrågan. Jag vet för lite, och då vet jag ändå mer än genomsnittet. Vad är det jag ännu inte vet, som ställer någonting helt annat i ny dager? Jag vill att vi tar bra beslut utifrån den bästa kunskap vi har, men då måste vi ju också se till att våra beslutsfattare faktiskt har just den bästa kunskapen vi har, och inte gör som jag, som bara grävt fram halva historien.  Jag tror att det är dags för oss lekmän att visa lite ödmjukhet i klimatfrågan.

För någon som inte är djupt insatt i ämnet kommer ett par timmars debatt om evolutionsteori och intelligent design aldrig att visa vilken enorm skillnad det är i fråga om empiriskt stöd för de båda teorierna. Debatten utvecklas till en serie argument och motargument. Om de båda sidorna skulle få yttra sig i proportion till det empiriska stöd de har att luta sig mot, skulle intelligent design-förespråkaren knappt hinna presentera sig.

De rent principiella argumenten står sig inte bättre de heller. Ta exempelvis argumentet: om vi skapats av en intelligens, hur blev då intelligensen till? I dokumentären Expelled, ett inlägg från intelligent design-lägret, förtigs frågan helt. I en tv-studio kan frågan säkert ställas, men knappast få något tillfredsställande svar. Men återigen neutraliseras fältet av komplexiteten i ämnet när motfrågan kommer, exempelvis: hur kan ögat ha uppstått genom gradvis mutation? Vad ger ett halvt öga för evolutionär fördel? Argumentet är ett exempel på oreducerbar komplexitet, och har grusats av evolutionsforskare. Det finns dock knappast tid att ge ett, för en lekman, tillfredsställande svar på ett par minuter. Båda sidorna kommer med lika hörljudda protester gentemot den andra sidans luddiga svar. Tidsbrist och ren intellektuell ohederlighet gör att båda sidorna framstår som likvärdiga.

Samma mönster går igen i klimatdebatten. Det krävs en fantastisk mängd kunskap för att kunna överblicka de processer som värmer upp vår planet. Klimatskeptiker klamrar sig fast vid de processer som motverkar uppvärmningen och hävdar att de förtigs av det vetenskapliga etablissemanget. Olle Häggström förklarar i en förträfflig essä hur klimatskeptikerna förpassar sig själva till pseudovetenskapen när de (medvetet, får man förmoda) ignorerar att deras argument redan bemötts och vederlagts. Tyvärr finns det inte tid att vederlägga argument i direktsändning, och frågan framstår som öppen. Ord står mot ord, en vetenskapsman påstår det ena, en annan det andra. Båda har imponerande titlar vid kända universitet. Publiken har ingen egentlig chans att värdera deras trovärdighet. Bilden skulle vara en annan om de senaste årens publicerade och vetenskapligt granskade artiklar om klimatet fick representeras i debatten. Naomi Oreskes räknade hur många sådana artiklar som gav stöd till klimatskeptikerna, och fann under åren 1993-2003 inte en enda. Noll artiklar av 928.

Debatten mot främlingsfientliga är en smula annorlunda, då det främst är en värderingsfråga, men i debatter görs försök att framstå som saklig med statistik och påståenden om orsaksförhållanden. Det mångkulturella samhället får klä skott för samhällets påstådda förfall – en trend som man exempelvis visar genom att noga välja sina siffror ur den samlade brottsstatistiken. Det är nästan omöjligt att bemöta sådana argument utan att åhörare upplever att ord står mot ord. En påstår att invandring leder till problem och en annan påstår att det inte stämmer. En seriös genomgång av brottsstatistiken och dess underliggande orsaker finns det ingen tid till, och skulle i vilket fall som helst gå över huvudet på de som lyssnar.

Så vad gör man? Jag förstår var idén kommer ifrån – att det är kontraproduktivt att ta debatten, att man bara gör motsidan en tjänst. Men det som gnager mig är att idén bygger på att gemene man är för dum för att förstå. Kanske kommer varningen från de som blivit gråhåriga av att ta debatten om och om igen. Jag är hellre naiv än cynisk.

Uppdaterat: Min gode vän Nils påpekade skillnaden mellan att bemöta debattinlägg som redan fått plats i media, och att själv bjuda in till debatt och erbjuda en plattform. Det senare har vi ingen skyldighet att göra. Jag är böjd att hålla med honom.

Foto av The West End (flickr)

Det har varit ett ovanligt långt år, 2008. En dag och en sekund längre än vanligt. Mycket hände, och här är några av de viktigaste, i min ödmjuka mening:

Personligt

Vi gifte oss! Jag och Åsa är inte längre falska makar, nu är det äkta vara. Familjen blev större i år när Alex gifte in sig, bäbisar stod som spön i backen och i vår kommer det ännu fler. Till slut fick jag också en kollega att dela mitt arbete med, och roligare arbetsuppgifter på köpet.

Informationspolitiken

FRA-debatten väckte det svenska folkets vrede, men också vår känsla av att vi medborgare är delaktiga. Jag tror att det kommer att bli bestående – kanske är jag optimist. Det är inte bara jag som nu vill bli delaktig i det politiska samtalet.

Klimathotet

Klimataktion bildades, jag sögs med i det hela, och sällan har jag mött så engagerade och målmedvetna människor. Det nya året markerar upptakten för allt arbete inför FN:s toppmöte i Köpenhamn i slutet på året, och vi kommer att göra skillnad. Nedräkningen har börjat.

Finanskrisen

Läste man bloggar om ekonomi var det som att se krisen nalkas i slow-motion. Ändå slog den ner blixtsnabbt. Det kommer att ta längre tid att ta oss ur krisen – ännu längre om regeringen fegar och inte vågar använda de medel som finns. Som ung på 1990-talet minns jag och mina vänner hur krisen då påverkade oss. Studiebidrag krympte och sommarjobb försvann. Nu möter jag en kris som vuxen, och jag vet inte riktigt vad vi har att vänta oss.

Världspolitiken

Jag satt uppe natten till den femte november och valvakade, med ett uns av dåligt samvete för att jag hållit bättre reda på sakfrågorna i det amerikanska valet än i vårt eget senaste val. Obamas seger berörde fler än bara USA:s medborgare – jag är övertygad om att den nye presidenten kommer att ha stor inverkan på den internationella arenan. Inte bara för att Obama kommer att föra en annan politik, utan också för att så mycket frustration över det amerikanska ledarskapet äntligen kan förlösas. Jag har hopp om att vi går en progressivare och mer tolerant värld till mötes de närmaste åren.

Välkommen, 2009!