Sett ur detta perspektiv är religionen ett trygghetssystem som under sekulariseringen växte sig allt svagare. Sekularismen har därför enligt Hylland Eriksson varit en viktig drivkraft bakom framväxten av välfärdssystem. Vi kände oss mindre trygga utan en allsmäktig Gud som såg till vårt bästa, så vi blev tvungna att gemensamt bygga upp tryggheten själva.

Jag läser om detta i Gustav Fridolins bok Blåsta, som handlar om vad som hände när vi under nittiotalet sparade in på välfärden. Kopplingen mellan religion och behovet av trygghet sätter rubriker om religionens comeback i ny dager.

Kan det vara så att orsakssambandet går åt båda hållen? Om sekularisering betydde att vi fick ett större behov av att bygga upp gemensamma välfärdssystem, så kanske nedrustning av välfärdssystemen betyder att vi får ett större behov av religion som en trygghet i tillvaron.

Den nyfunna gudstron kan vara en konsekvens av nittiotalets besparingsiver.

Artikelförfattarna håller med om att religion har missbrukats, men vill betona kristendomens positiva inflytande för samhällsutvecklingen. “[D]essa rörelser har betytt oerhört mycket för framväxten av demokratiskt tänkande och demokratiska institutioner i Sverige.”

Jag har ställt mig avvaktande till den offentliga debatt som förs just nu mellan kristna och ateister. Jag är själv ateist, men har svårt att delta i det totala fördömande av all religion som Humanisterna gjort till sin sak, inspirerade av brittiska ateister som Richard Dawkins och Christopher Hitchens. Jag drar mig inte för att diskutera tro och Gud, och jag argumenterar för min världsåskådning. Steget till att påstå att min samtalspartners religiösa tro är skadlig för dem själva, för mig eller för samhället, känns långt.

Artikelförfattarna har helt rätt i att den kristna rörelsen i Sverige har betytt mycket för vårt lands utveckling. Men sedan går de lite för långt. De skriver:

[V]i menar att en tillbakagång från kristna värderingar leder till en andlig, rättslig och kulturell nedgång som i sin förlängning får även ekonomiska och sociala konsekvenser.

Det är här det stora problemet ligger för mig. Debatten förs mellan en part som tycker att religionen är en parasit på samhället, och en part som tycker att samhället inte klarar sig utan religionen. Jag står där mitt emellan. Å ena sidan menar jag att den överväldigande majoriteten troende är goda människor. De gör mig gott, de gör samhället gott, och deras tro gör dem själva gott. Å andra sidan tror jag att de skulle ha varit goda människor även utan sin tro, precis som jag anser mig själv vara en god människa och mina icke-religiösa vänner vara goda människor.

Vi ser ett offentligt gräl mellan två parter. Den ena sidan pekar på allt det dåliga som gjorts i religionens namn – och menar att religion är orsaken. Andra sidan pekar på allt det bra som gjort – och menar att återigen att religionen är orsaken. Själv menar jag att det är människorna som är orsaken, både till det dåliga och det bra. Utan religion baserar vi förtrycket på något annat, och utan religion bygger vi demokrati ändå. När vi slutar prata så mycket om religion, och istället om människorna, kanske vi kan komma någon vart. Gud är i sammanhanget rätt så betydelselös.