Andreas Carlgren, miljöminister, och Magnus Andersson, ordförande i CUF, figurerade båda i Uppdrag Granskning (sänt 2/12, finns på iTunes och SVTPlay) och visade upp en enad front: det finns ingen anledning att verka för att minska bilismen. Istället talade de sig båda varma för de tekniska utveckling som kommer att frälsa oss. Tyvärr har de varken trafikforskare på KTH, statliga verk eller ens bilindustrin med sig i sin teknikoptimism.

I studion fick Magnus Andersson frågan varför vi inte både satsar på teknikutveckling och att minska bilismen (41:45 in i programmet). Svaret som gavs var att det var “ointressant”.

Om vi skulle minska trafiken och därigenom sänka våra utsläpp, så gör vi ingenting för klimatet globalt sett i alla fall. Det är mycket, mycket viktigare att satsa på teknikutveckling, forskning, se till att det finns miljövänliga bilar tillgängliga när de två miljarder människor som nu drömmer om att slippa ta mopeden till jobbet utan istället kunna ta bilen till jobbet faktiskt får det ekonomiskt bättre och då vill kunna köpa sin bil. Om inte vi utvecklar den tekniken kommer den inte att finnas tillgänglig.

Det beklämmande är den snäva synen på utveckling. Attityden andas att den enda teknologi som gills är sådan som består av skruvar och kretskort. När vi ställer om till ett hållbart samhälle kommer vi behöva lösa nya problem. Vissa lösningar kommer att vara tekniska (effektivare kollektivtrafik), andra sociala (fler som vill samåka, eller hyra bil), ytterligare andra politiska (trängselavgiften är exempel på en sådan). Vi behöver pionjärer på vägen till ett hållbart samhälle som hittar vilka lösningar som fungerar och vilka som inte gör det. Varför skulle dessa lösningar vara mindre värda som exportvara än ny fordonsteknik?

Om vi inte ändrar livsstil så är vår nuvarande livsstil det enda alternativ som erbjuds när välståndet höjs i nyindustrialiserade länder. Då måste antingen de ta ansvaret som pionjärer, eller så gör de oss sällskap i att vara en del av problemet snarare än lösningen.

Efter Uppdrag Granskning diskuterade jag med Magnus Andersson på Twitter. All heder åt honom, som tog debatten. Du kan läsa konversationen här (tips: se tweets i länktiteln när du håller muspekaren över länken).

Magnus, jag, Magnus, jag, Magnus, jag, jag, Magnus, Magnus, jag, Magnus, jag, Magnus, jag, jag.

– Betyg är inte jämförbara över tiden, det blir så här varje gång man genomför ett nytt betygssystem.

Jag håller med honom. De undersökningar på området jag läst bekräftar den betygsinflation så många misstänkt, se exempelvis ”26-faldig ökning av andelen toppstudenter” och ”Betygshetsen fortsätter” av Jonas Vlachos vid Stockholms universitet. Jag ställer mig dock frågan: varför använder vi då betyg för att jämföra över tiden? Vi låter olika årskullar konkurrera om samma platser på högskolan, trots att vår högskoleminister erkänner att grunden för urvalet inte är rättvisande.

Varför fördelar vi högskoleplatser med ett betygssystem där man hanterar inflation genom att i princip starta sedelpressarna? Från DN:s artikel:

Inför skolåret 2010/2011 inför regeringen nya konkurrensregler till högskolan. Toppbetyg är då inte längre 20,0 eller 5,0 som räknas om. Istället är det 22,5 eftersom man numera kan tillgodoräkna sig 2,5 så kallade meritpoäng.

Men det kan man bara göra om man gått en gymnasieutbildning år 2000 eller senare.

Konsekvensen är alltså att den som tog studenten för tio år sedan med goda betyg får svårt att konkurrera om de populära utbildningsplatserna. Jag kan inte säga hur många det rör sig om, men min känsla är att de flesta bär på en stereotyp bild av vem den högskolestuderande studenten är. En bild där småbarnsföräldrar och människor mitt i livet inte får plats. Klart är i alla fall att högskoleminister Tobias Krantz ser dem som en mindre uppoffring. Livslångt lärande var en fluga.

Problemet är att de inte väcker intresset om man aldrig får ett sammanhang att hänga upp nyhetsflödet på. Har man inget att hänga upp nyheterna på är det lätt att man ignorerar dem istället för att man läser på.

Precis detta problemet är den första av tre punkter som Matt Thomson tar upp på Newless.org i en artikel om hur journalister kan göra så mycket mer än bara förmedla den senaste utvecklingen i en nyhetsstory. Vi läsare går miste om sammanhanget, vad han kallar longstanding facts. Saker som inte ändrar sig från dag till dag, men som är viktiga för att förstå det som händer nu.

Jag kom till en insikt om detta för några månader sedan när jag lade märke till en oväntat bieffekt av att bli mer allmänbildad. Jag hade ägnat timmar åt att försöka vinna över Åsa i ett spel där man ska namnge alla världens länder. I mars skrev jag:

När man vet var Guinea-Bissau ligger, eller vilka länder som gränsar till Sudan […] så får man ett sammanhang som gör att det blir lättare att ta till sig nyheter därifrån. Guinea-Bissaus president blev nyligen mördad. När jag läste det visste jag knappt om landet låg i Asien eller i Afrika. Någonting hemskt har hänt… någonstans. Det sade mig inte så mycket. Nu vet jag att det ligger nästan så långt västerut som möjligt i Afrika, och får av någon anledning lättare att ta till mig mer om landet.

Det intressanta är att jag normalt inte lägger märke till en sådan sak. Det var först när jag på kort tid förbättrade min allmänbildning på ett smalt område, som jag kunde lägga märke till förändringen i min attityd till nyhetsrapportering från de små hörnen av världen.

Matt Thomsons två andra punkter är lika viktiga, och jag tycker att ni ska läsa resten av hans artikel. Jag tror precis som honom att det kan vara en gyllene chans för journalistiken i denna tidningskrisernas tid att inse det. Vad som har hänt kan jag informera mig om på tusen olika sätt. En duktig journalist kan däremot få mig att förstå det som hänt.

Läs gärna också Jay Rosens artikel om hur journalistik som ger förståelse kan se ut.

Jag ser  det som att min blogg fick semester samtidigt som jag. På måndag bär det åter till jobbet.

Sett ur detta perspektiv är religionen ett trygghetssystem som under sekulariseringen växte sig allt svagare. Sekularismen har därför enligt Hylland Eriksson varit en viktig drivkraft bakom framväxten av välfärdssystem. Vi kände oss mindre trygga utan en allsmäktig Gud som såg till vårt bästa, så vi blev tvungna att gemensamt bygga upp tryggheten själva.

Jag läser om detta i Gustav Fridolins bok Blåsta, som handlar om vad som hände när vi under nittiotalet sparade in på välfärden. Kopplingen mellan religion och behovet av trygghet sätter rubriker om religionens comeback i ny dager.

Kan det vara så att orsakssambandet går åt båda hållen? Om sekularisering betydde att vi fick ett större behov av att bygga upp gemensamma välfärdssystem, så kanske nedrustning av välfärdssystemen betyder att vi får ett större behov av religion som en trygghet i tillvaron.

Den nyfunna gudstron kan vara en konsekvens av nittiotalets besparingsiver.

Artikelförfattarna håller med om att religion har missbrukats, men vill betona kristendomens positiva inflytande för samhällsutvecklingen. “[D]essa rörelser har betytt oerhört mycket för framväxten av demokratiskt tänkande och demokratiska institutioner i Sverige.”

Jag har ställt mig avvaktande till den offentliga debatt som förs just nu mellan kristna och ateister. Jag är själv ateist, men har svårt att delta i det totala fördömande av all religion som Humanisterna gjort till sin sak, inspirerade av brittiska ateister som Richard Dawkins och Christopher Hitchens. Jag drar mig inte för att diskutera tro och Gud, och jag argumenterar för min världsåskådning. Steget till att påstå att min samtalspartners religiösa tro är skadlig för dem själva, för mig eller för samhället, känns långt.

Artikelförfattarna har helt rätt i att den kristna rörelsen i Sverige har betytt mycket för vårt lands utveckling. Men sedan går de lite för långt. De skriver:

[V]i menar att en tillbakagång från kristna värderingar leder till en andlig, rättslig och kulturell nedgång som i sin förlängning får även ekonomiska och sociala konsekvenser.

Det är här det stora problemet ligger för mig. Debatten förs mellan en part som tycker att religionen är en parasit på samhället, och en part som tycker att samhället inte klarar sig utan religionen. Jag står där mitt emellan. Å ena sidan menar jag att den överväldigande majoriteten troende är goda människor. De gör mig gott, de gör samhället gott, och deras tro gör dem själva gott. Å andra sidan tror jag att de skulle ha varit goda människor även utan sin tro, precis som jag anser mig själv vara en god människa och mina icke-religiösa vänner vara goda människor.

Vi ser ett offentligt gräl mellan två parter. Den ena sidan pekar på allt det dåliga som gjorts i religionens namn – och menar att religion är orsaken. Andra sidan pekar på allt det bra som gjort – och menar att återigen att religionen är orsaken. Själv menar jag att det är människorna som är orsaken, både till det dåliga och det bra. Utan religion baserar vi förtrycket på något annat, och utan religion bygger vi demokrati ändå. När vi slutar prata så mycket om religion, och istället om människorna, kanske vi kan komma någon vart. Gud är i sammanhanget rätt så betydelselös.

Beslutet kan visa sig ödesdigert. Nu hävdar piraterna att de gröna har påvisat det starkaste intresset för integritetsfrågor. Må så vara, men man glömmer att liberaler stått upp för just integritet och yttrandefrihet i mer än hundrafemtio år.

Det är ju synd att ni slutar nu, då, efter mer än 150 år…

I dessa uppkopplade dagar, då medborgarna delar information med varandra och har fantastiska möjligheter att samarbeta och organisera sig blir det svårare för en politiker att klämma ur sig vaga formuleringar om integritet och yttrandefrihet utan att backa upp det med handlingar. Låt oss titta på hur ALDE röstat i frågor som ligger piratpartiet varmt om hjärtat, och hur gröna gruppen röstat i samma frågor. Organisationen La Quadrature du Net bevakar lagstiftning i EU som rör Internet och har en wiki där parlamentarikernas röster läggs upp och betygsätts.

Vi börjar med mjukvarupatent, som det röstades om redan 2003. Gröna gruppen fick i genomsnitt 92,4 poäng av 100 möjliga. ALDE fick bara 54,6 poäng. (Länk till alla grupper.)

Mer färskt i minnet har vi omröstningarna om Telekompaketet. I första läsningen, 2008, fick Gröna gruppen 85,8 poäng. ALDE fick 43,2 poäng. I andra läsningen, 2009, var skillnaden ännu större. Då fick Gröna gruppen 93.9 poäng och ALDE fick bara 29.8 poäng.

Det duger inte med retorik, Cecilia. Man måste ha lite substans bakom orden också.

(Detta inlägg är baserat på en kommentar jag lade på Cecilia Wikströms blogg.)

Om konsumtionen av sjukvård, social omsorg och grundläggande skolutbildning ska öka i samma takt som ekonomin växer, vilket är en blygsam ambition, ska 150 miljarder kronor tillföras områdena fram till 2030 – utöver den konsumtionsnivå som möjliggörs genom oförändrade skatter. Om en sådan konsumtionsökning ska nås genom höjda skatter krävs ökad kommunalskatt med cirka 11 procentenheter. Kommunalskatten skulle 2030 överstiga 42 procent i snitt, vilket knappast är möjligt.

Låt oss för ögonblicket glömma det luddiga i att välfärden kommer att ta en större andel av vår ekonomi i anspråk när den förutsägs växa i samma takt som ekonomin. Jag får anta att det bara är slarvigt uttryckt, för det finns gott om skäl att anta att kostnaderna för välfärden kommer att öka snabbare, särskilt sjukvården.

Vi måste alltså skramla fram 150 miljarder fram till 2030, och det blir rejäla skattehöjningar om vi ska fortsätta skattefinansiera det utan att dra in på allting annat. 42 procent i kommunalskatt, det vill väl ingen ha? Men kom ihåg att detta är beräknat utifrån vad vi medborgare förväntas ställa för krav på välfärden i framtiden.

När vi blir allt rikare växer emellertid också kravet på höjd kvalitet inom välfärden. Det kravet skapar det största finansieringsproblemet.

Vi vill, enligt resonemanget, ha denna högre välfärd. Det är klart att det kostar. Alternativet till offentlig finansiering är privat finansiering, vilket är vad Per Borg föreslår. Vi bör privat finansiera en del av välfärden ur egen ficka. När vi ställer högre krav ska vi också bidra med en större del själva. Visst låter det rimligt? Då slipper vi höja skatten! Mer pengar kvar! … tills vi inser att pengarna som blir över efter att skatten är betald nu ska räcka till mer. Den ska räcka till vård, skola och omsorg också, inte bara mat, hyra och allt det andra roliga man kan få för pengar. Det blir inte mer pengar kvar i plånboken – vi kan ju inte gärna räkna bort slantarna bara för att medborgarna betalar det själva. Pengarna kommer ändå ur samma ekonomi. Vi får behålla våra surt förvärvade pengar hela vägen till sjukhuset. Där blir det stopp och betala.

Sanningen är att det sannolikt blir mer pengar kvar i plånboken, men det beror mest på att vi inser att vi inte har råd med den där välfärden som Per Borg påstår att vi kommer att kräva. Vi blir priskänsliga när kostnaden känns direkt i plånboken. Per Borg kallar dagens system för ett ransoneringssystem, men om vården är för dyr kommer vi att ransonera den själva. Förra året var min tandläkarranson noll besök.

Några skulle också vara tvungna att betala – har man cancer så har man, och specialskola för ett funktionshindrat barn kostar. De får betydligt mindre i plånboken än om vården är offentligt finansierad. Anledningen till att vi kallar dagens system för ett socialförsäkringssystem är för att vi, samhället, går samman och säger detta ska alla ha tillgång till. Det är en social sak att samarbeta och ställa upp för varandra. Per Borgs förslag är att vi var och en ska stå för oss själva lite mer, och det går inte att bortse ifrån att detta är gör en fördelningspolitisk skillnad. Det är att ta från de sjuka och ge åt de friska.

Är det rimligt att forskare avlönas för att producera åsikter? Kan de inte leva på att omsätta sina forskningsresultat på marknaden kanske de ska syssla med något annat?

Jag tycker att det är rätt så rimligt, ja. De har nämligen den goda smaken att backa upp sina åsikter med empirisk underlag, vilket Mats Söderlund dessvärre inte gör. De exempel som Wiberg ger är dock inte relevanta för Sveriges författare, menar Söderlund. Man frågar sig om han har bättre exempel själv. Jag har i vilket fall som helst bemödat mig med att söka efter relevanta exempel.

Det första jag hittar är från O’Reilly, en av de största förlagen för tekniska fackböcker. 2007 publicerade de resultatet av att göra Asterisk: The Future of Telephony fritt tillgänglig att ladda ner. I Tim O’Reillys egna ord:

The quick answer from this experiment is that we saw no definitive correlation, but there is little sign that the free downloads hurt sales.

John Hilton, en forskarstudent vid Brigham Young University, har ett pågående projekt där han går igenom så många exempel han kan hitta på böcker som gjorts tillgängliga för gratis nedladdning. Hans resultat hittills ger ännu inte belägg att dra slutsatser. Till exempel såg förlaget Random House högre försäljning i samband med att gratisversioner gjordes tillgängliga, medan förlaget Tor såg motsatsen.

O’Reilly och Random House har tillsammans låtit Brian O’Leary skriva en rapport om effekten av piratkopiering av e-böcker. Rapporten publicerades i maj i år och även här är korrelationen låg mellan försäljningssiffror och nedladdning. Försäljning av böckerna hade allt ifrån ökat med 16% till minskat med 48%. De är intresserade av att ta reda på om vissa kategorier av böcker gynnas respektive missgynnas av nedladdning.

Med tanke på de här resultaten är det lite märkligt att, som Mats Söderlund, stå som domedagsprofet inför nya marknadsvillkor. Nedladdningen är ett faktum, med det är för den skull inte omöjligt att sälja böcker. Det finns gott om exempel på att försäljningen ökat. Den tydligaste effekten av fri nedladdning är att läsarna blir många, många fler. Hur många författare tycker att det är dåligt. Det vore inte heller orimligt av Sveriges författare att kräva av deras ordförande att han är insatt i vad nedladdning har för effekter innan han går till angrepp på forskare. Eller får han verkligen betalt för att ha åsikter baserat på gissningar?

Begreppet “olydiga väljare” får det att krypa i kroppen på mig av obehag. Det är som om de etablerade partierna kan göra anspråk på sin beskärda del av väljarkåren, utan motprestation. Vad är detta för unken syn på demokratin som valanalytiker ger uttryck för? När talar de om “olydiga partier”? Aldrig, trots svikna vallöften och en tydlig opinion inom de egna partierna för rätten till privatliv.