Rubriken skrev jag som facebook-status för en knapp vecka sedan. Det var efter att EU-parlamentet den 23 april bestämt sig för att utöka upphovsrätten för inspelade verk från 50 år till 70 år, och jag blev förbannad.
En god vän till mig reagerade på att jag övervägde piratpartiet, och skrev:
vad har de för flyktingpolitik? miljöpolitik? jobbpolitik? hur ställer de sig till lissabonfördraget, ett förnyat haagprogram, översynen av budgeten inkl jordbrukspolitiken? jag är som du märker inget fan av att rösta in enfråge/missnöjespartier och inte ha en aning om vad de kommer rösta i andra (väldigt viktiga) frågor.
Det är en fråga värd ett bättre svar än vad som får plats i en facebook-kommentar. Jag förstår varför hon blir upprörd. Hon jobbar med EU-frågor, hon förstår beslutsprocessen, hon vet var man påverkar, hon vet vilka frågor som avgörs av EU-parlamentet, hon vet vad fördragen innebär. Den kunskapen är tyvärr inte allmängods. Vilka frågor påverkar jag med min röst i EU-parlamentsvalet? I hur stor utsträckning kan jag påverka de frågorna? (Och jag menar inte det i den triviala meningen att jag bara är en av hundratals miljoner européer, utan i den vidare meningen att EU-parlamentet inte är det enda beslutsfattande organet.)
Piratpartiet är ett uttalat enfrågesparti. De skriver i sitt principprogram:
För att kunna enas som rörelse tar vi inte ställning i andra politiska frågor som inte har samband med de principer vi här deklarerat. Vi förenar oss kring värnet om rätten till ett privatliv och kritiken av upphovsrätt och patent.
De tänker med andra ord oblygt kohandla i alla frågor som de inte anser kopplade till deras frågor. Kanske byter de till sig en röst mot datalagring i utbyte mot en röst för en strängare migrationspolitik. Hur kan jag rösta för något sådant?
Ja, det är inte helt utan vidare, det kan jag säga. Jag har heller inte slutgiltigt bestämt mig för hur jag ska rösta den 7 juni. Jag bryr mig minst lika mycket om flyktingpolitiken, migrationspolitiken, jämställdhetspolitiken, miljöpolitiken, jordbrukspolitiken och sysselsättningspolitiken som jag bryr mig om informationspolitiken. Jag är dessutom medlem i Miljöpartiet.
Den första anledningen är att inget annat parti än piratpartiet faktiskt tar informationspolitiken på riktigt allvar. Inte allianspartierna (som jag ändå inte skulle ge min röst), inte vänstern, inte socialdemokraterna. De som kommer närmast är nog Miljöpartiet, men jag tror att anledningen till att de är för legalisering av privat nedladdning är mer populistisk än ideologisk. Vart och ett av partierna har enskilda politiker som engagerar sig i informationspolitiken: Karl Sigfrid (m), Camilla Lindberg (fp), Anders Wijkman (kd), Alice Åström (v), Lage Rahm (mp). Poängen är inte att det inte går att räkna upp bra politiker på området. Poängen är att listan inte går att göra så lång – i alla fall om vi håller oss till riksdag och EU-parlament. Alla andra politiska områden som min vän räknade upp är betydligt mer etablerade.
Jag kan tänka mig att använda min röst i EU-valet för att skicka signalen till alla partier som vågar lyssna: de informationspolitiska frågorna är så viktiga att man tappar röster om man inte tar dem på allvar. Min förhoppning är att det får de andra partierna att skärpa till sig inför våra nationella val 2010.
Nästa anledning jag ser att lägga min röst på Piratpartiet är att jag känner förtroende för att de är ärliga i vad de säger, och jag tror att de skulle vara en god kraft. Det är inte helt lätt att slå sig in bland etablerade politiska partier; ett sätt är att börja som enfrågesparti. Så såg många på Miljöpartiet när de aspirerade på platser i riksdagen i början av 1980-talet. Kanske såg de till och med sig själva som ett enfrågesparti. Idag hävdar de bestämt att grön ideologi är lika heltäckande som socialdemokratisk ideologi eller liberal ideologi – något som jag absolut håller med om. Den främsta anledningen till att jag är miljöpartist är faktiskt inte deras miljöpolitik, utan resten av deras politik.
Partier börjar i det lilla och hittar sedan formen för en bredare politik; i takt med att de får väljare hittar partiet sin politiska identitet. Det hoppas jag händer fler partier – varför inte piratpartiet? Visst kan de utvecklas till att bli ett ultraliberalt parti eller ett ge-mig-allt-gratis-nu parti, men det är upp till deras väljare och aktiva medlemmar att forma dem. Jag är beredd att ge dem en chans. Det kan nämligen också hända att de växer till ett förnuftigt, progressivt och transparent parti, för allt i världen.
Till sist: jag tror att tiden är rätt för att vända den dystra trenden. Vi har de senaste åren sett så många integritetskränkande lagar och musik- och filmindustrin har rönt framgång på framgång i både USA och EU och alltid ska de harmoniseras mot den mest omfattande övervakningen eller upphovsrättsskyddet. Inskränkningarna av vår frihet och vår kultur har pågått länge men det är först nu, när Internetrevolutionen är i full fart, som de här inskränkningarna blir riktigt kännbara. Det är nu vi kan känna lukten av vad det är det kostar oss; skönja en värld vi inte lever i men som vore bättre. Det är därför jag tror att vi förmår vända trenden och skapa ett öppnare och friare samhälle.
Det kommer att tas viktiga beslut inom andra politiska områden, det är jag övertygad om. Däremot tror jag inte att den politiska vinden vänder i någon avgörande riktning för sysselsättningspolitiken, flyktingpolitiken (hur gärna jag än önskade det) eller jämställdhetspolitiken. Informationspolitiken behöver däremot lyftas in på allvar i parlamenten.
Bar Grön om integrationspolitik
Maria ställde frågor till Maciej som de sedan båda pratade utifrån, och efter en stund släpptes publikens frågor in. Maciej svarade utifrån sina egna erfarenheter och sin research från artikelserien, medan Maria berättade om miljöpartiets syn på saken. Jag tyckte att det var ett smart format för att berätta om partiets politik.
Det var mycket intressant under kvällen, men jag fastnade vid Maciejs beskrivning av de myndigheter som har ansvar för flyktingmottagandet i Sverige. De visar vår inställning till flyktingar: de är offer som behöver tas hand om, eller problem som vi måste göra något åt. De är sällan möjligheter som ska tas till vara. Jag ställde en fråga utifrån att myndigheter normalt agerar på sina incitament – vad får de ersättning för, vad är målsättningen lagen eller politiker gett dem – hur skulle en bra målsättning eller bra incitament se ut för en myndighet som vi vill ska ta till vara på människor som kommer till Sverige?
Jag fick ett ganska tänkvärt svar, tyckte jag. Maciej svarade mig med en motfråga: hur skulle jag vilja att en myndighet som skulle ta hand om mig se ut? Han poängterade vi-dem-uppdelningen, och att jag inte bara helt självklart ser dem som vilka människor som helst, utan återigen människor som behöver tas om hand. Jag köper det inte fullt ut, trots allt har en hel del myndigheter fått “ta hand om” mig: universitetet, CSN, arbetsförmedlingen. Nog har jag åsikter om hur de myndigheterna ska fungera. Flyktingar har också behov som vi måste kunna möta. Det finns dock en annan poäng med svaret – jag skulle inte vilja vara utlämnad till en myndighet. Jag skulle vilja kunna påverka min situation. Med valmöjligheter skulle jag kunna välja den hjälp som faktiskt hjälper mig. Enligt Maciej Zaremba var Kanada en förebild, eller åtminstone har de en integrationsprocess som vi kan lära oss mycket utav.
Tyvärr togs frågan om EU:s allt större inflytande över migrationspolitiken aldrig upp. De ser till att flyktingar avvisas innan de ens kommer till Europa, så de människorna har ingen chans att ens försöka integreras i vårt samhälle. Det vore i och för sig att gå utanför ämnet för kvällen, integration, men så står å andra sidan valet till Europaparlamentet runt hörnet. Vill man höra mer om migrationspolitiken i EU kan man lyssna på Sveriges Radios Konflikt från 30 maj.