Det finns en idé som har slagit rot: att det ligger en fara i att ta debatten i vissa frågor. Man ska helst inte ta debatten med klimatskeptiker, intelligent design-förespråkare och främlingsfientliga, eftersom de då framstår som mer trovärdiga och jämbördiga än vad de egentligen är. Jag kan inte hjälpa att jag hyser en misstänksamhet mot detta resonemang. Problemet med att ta debatten, gissar jag, stämmer från frågornas komplexitet.
För någon som inte är djupt insatt i ämnet kommer ett par timmars debatt om evolutionsteori och intelligent design aldrig att visa vilken enorm skillnad det är i fråga om empiriskt stöd för de båda teorierna. Debatten utvecklas till en serie argument och motargument. Om de båda sidorna skulle få yttra sig i proportion till det empiriska stöd de har att luta sig mot, skulle intelligent design-förespråkaren knappt hinna presentera sig.
De rent principiella argumenten står sig inte bättre de heller. Ta exempelvis argumentet: om vi skapats av en intelligens, hur blev då intelligensen till? I dokumentären Expelled, ett inlägg från intelligent design-lägret, förtigs frågan helt. I en tv-studio kan frågan säkert ställas, men knappast få något tillfredsställande svar. Men återigen neutraliseras fältet av komplexiteten i ämnet när motfrågan kommer, exempelvis: hur kan ögat ha uppstått genom gradvis mutation? Vad ger ett halvt öga för evolutionär fördel? Argumentet är ett exempel på oreducerbar komplexitet, och har grusats av evolutionsforskare. Det finns dock knappast tid att ge ett, för en lekman, tillfredsställande svar på ett par minuter. Båda sidorna kommer med lika hörljudda protester gentemot den andra sidans luddiga svar. Tidsbrist och ren intellektuell ohederlighet gör att båda sidorna framstår som likvärdiga.
Samma mönster går igen i klimatdebatten. Det krävs en fantastisk mängd kunskap för att kunna överblicka de processer som värmer upp vår planet. Klimatskeptiker klamrar sig fast vid de processer som motverkar uppvärmningen och hävdar att de förtigs av det vetenskapliga etablissemanget. Olle Häggström förklarar i en förträfflig essä hur klimatskeptikerna förpassar sig själva till pseudovetenskapen när de (medvetet, får man förmoda) ignorerar att deras argument redan bemötts och vederlagts. Tyvärr finns det inte tid att vederlägga argument i direktsändning, och frågan framstår som öppen. Ord står mot ord, en vetenskapsman påstår det ena, en annan det andra. Båda har imponerande titlar vid kända universitet. Publiken har ingen egentlig chans att värdera deras trovärdighet. Bilden skulle vara en annan om de senaste årens publicerade och vetenskapligt granskade artiklar om klimatet fick representeras i debatten. Naomi Oreskes räknade hur många sådana artiklar som gav stöd till klimatskeptikerna, och fann under åren 1993-2003 inte en enda. Noll artiklar av 928.
Debatten mot främlingsfientliga är en smula annorlunda, då det främst är en värderingsfråga, men i debatter görs försök att framstå som saklig med statistik och påståenden om orsaksförhållanden. Det mångkulturella samhället får klä skott för samhällets påstådda förfall – en trend som man exempelvis visar genom att noga välja sina siffror ur den samlade brottsstatistiken. Det är nästan omöjligt att bemöta sådana argument utan att åhörare upplever att ord står mot ord. En påstår att invandring leder till problem och en annan påstår att det inte stämmer. En seriös genomgång av brottsstatistiken och dess underliggande orsaker finns det ingen tid till, och skulle i vilket fall som helst gå över huvudet på de som lyssnar.
Så vad gör man? Jag förstår var idén kommer ifrån – att det är kontraproduktivt att ta debatten, att man bara gör motsidan en tjänst. Men det som gnager mig är att idén bygger på att gemene man är för dum för att förstå. Kanske kommer varningen från de som blivit gråhåriga av att ta debatten om och om igen. Jag är hellre naiv än cynisk.
Uppdaterat: Min gode vän Nils påpekade skillnaden mellan att bemöta debattinlägg som redan fått plats i media, och att själv bjuda in till debatt och erbjuda en plattform. Det senare har vi ingen skyldighet att göra. Jag är böjd att hålla med honom.
Filmer och artiklar om ateism
Jag har de senaste dagarna läst artiklar och sett filmer på temat religion och ateism.
Det började med att jag såg The Four Horsemen, två avsnitt på en timme vardera där Richard Dawkins, Daniel Dennett, Sam Harris och Christopher Hitchens samtalar om vad de, som välkända ateister, möter för reaktioner och kritik. Du kan se dem på Google Video:
The Four Horsemen, del 1
The Four Horsemen, del 2
Sedan såg jag dokumentären Expelled: No Intelligence Allowed. Filmen är sevärd, mest för att se ett modernt exempel på skamlös propaganda. Slutet av filmen är en parad av försök att piska upp känslorna med referenser till Nazityskland, stora ord om frihet och känslosam musik. I filmen görs en osmaklig koppling mellan evolutionsteorin och förintelsen, som fick chefsredaktören för Scientific American att skriva ett bemötande.
Det komiska i historien om Expelled är det självmål filmens producent lyckades med. Filmen tar gång på gång upp vikten av öppenhet och åsiktsfrihet (i ett försök att svartmåla det vetenskapliga etablissemanget som slutet och diktatoriskt). På en förhandsvisning av filmen hade PZ Myers (en av evolutionsförespråkarna som förlöjligas i Expelled) bokat en plats – åt sig själv och åt sin gäst, Richard Dawkins (som också är med i filmen). Producenten upptäckte Myers namn på anmälningslistan och tog vakterna till hjälp för att kasta ut honom. Ironi när den är som bäst.
Dawkins och Myers skrattade gott åt det efteråt.
PS. Har du funderat på att gå ur Svenska Kyrkan, men inte fått tummen ur? Det är precis vad uturkyrkan.se vill hjälpa dig med.